Sprayandet fortsätter, dag 14 nu, ojojoj så snabbt tiden går. Tack vare jobbfest med Hollywoodtema, svärmorsbesök och insjuknandet i influensa har jag knappt haft tid att fundera kring biverkningar, rubella-immunitet och annat IVF-relaterat. Idag ringde dock sköterskan och sade att jag var immun mot rubella vilket betyder att vi inte kommer att behöva avbryta min redan påbörjade hormonbehandling, wihoooo! På onsdag ska jag ta mitt nedregleringsprov och strax därefter påbörja stimuleringsprocessen med sprutorna, cannot wait! Man hade beräknat vårt äggplock till v 11 men om man ska ta sprutor i 2 veckor blir det snarare i v 10?! Hoppas denna del av behandlingen blir lika smärtfri som den del som redan passerat. Vi har en massa roligt inplanerat  framöver vilket känns bra då jag gärna vill att tiden ska gå så fort som möjligt fram till äggplock, befruktning och sen återföring. Tänk att vi snart är där, vid vårt första IVF-försök. Nervöst, roligt, spännande. Tankarna på ett eventuellt misslyckande låter jag komma och gå ibland, jag låter dem passera mitt sinne snabbt och låter dem inte stanna så länge att de har en chans att slå rot. Jag fokuserar på det positiva tänkande, fokuserar på Miniminguez, fokuserar på målet.

Idag är jag hemma och soffliggandes i min influensa. Svärmor är på besök från Danmark och pysslar om mig, käre C är ledig och hemma. Om det inte vore för feber, huvudvärk och halsont skulle jag njuta till fullo av denna avslappnande dag.

Ciao.

Spraydag 7 och medicineringen går finfint. Jag kan inte stoltsera med några tydliga biverkningar ännu, även om jag märkt att jag sover sämre, har svullna bröst, svettas mer om natten och att jag har en smygande huvudvärk som inte vill ge med sig. Om det är vanliga vardagsbekymmer eller biverkningar av Synarel är ännu oklart. Nu oroar jag mig mest för om det över huvud taget ska bli någon IVF i denna cykel eller om vi ska behöva skjuta upp detta försök. Idag ringde en sköterska mig från mitt hemortslasarett och berättade att under vår utredning och uppstart av IVF har någon missat att ordinera ett blodprov som visar om jag har immunitet mot röda hund, rubella, eller inte. Men åååååååhhhhhh! Jäkla skit, plötsligt kände jag mig extremt sårbar och hormonell. I och med att vår utredning gjordes i Malmö och vår IVF genomförs i Umeå har det väl brustit i kommunikationen sjukhusen emellan och Umeå förutsatte att provet var taget men det var det inte. Så nu måste jag alltså ta blodprovet och är jag inte inte immun måste jag vaccineras och skjuta upp en eventuell graviditet i 3 månader. Är det inte läkarens ansvar att se att där finns ett fullständigt underlag innan IVF-behandling påbörjas., Jag är arg och besviken. Over and out.

Spraydag 2 har snart passerat och ännu har ingen bitch tagit över vare sig min kropp eller min själ. Hoppas att mitt välmående håller i sig. Idag tänker jag extra mycket på alla de år som passerat under vilka vi har väntat och längtat. Vi har aktivt försökt bli med Miniminguez i 4-5 år. År som passerat otroligt snabbt och som aldrig kommer igen. Något jag är glad och stolt över är att vi inte vid något tillfälle under dessa år låtit vår ofrivilliga barnlöshet styra vårt liv. Vi har aldrig schemalagt hela vårt liv efter menstruationscykler, ägglossningstester eller utredningar. Vi har inte låtit våra misslyckade försök att skapa en familj nedslå oss och hur många gånger jag gråtit p.g.a vår barnlöshet kan jag räkna på en hand. Nu är ju inte vår väntan och längtan över ännu och jag är fullt medveten om att min sinnesstämning mest troligt kommer att förändras framöver, speciellt om vi inte lyckas med vår IVF, men jag tror att vår positiva livssyn och att vi har låtit livet fortsätta istället för att stanna upp, har hjälpt oss att behålla ett sorts perspektiv. Jag har alltid känt genuin glädje över de graviditetsbesked som dykt upp omkring oss bland vänner och familj. Många av våra vänner har hunnit träffas, flytta ihop OCH få barn under den tid som vi aktivt försökt bli gravida. Men jag kommer ju inte att få ett barn beroende av att någon annan i sin tur inte får ett barn. Min tur kommer. Eller så kommer den inte och vet ni vad, då fortsätter livet ändå, bara en annan sorts liv än det vi från början planerat. Ett liv utan barn är också ett liv. Men jag hoppas att vi snart belönas för vårt tålamod och vår optimism, gärna med en Miniminguez att slösa all vår kärlek på, snälla?! Tack på förhand.

   Kvällsskidåkning igår i vår vackra stad

Idag är spraydag 1 i det som är vårt allra första IVF-försök. Yihaaaa, äntligen är vi igång! Jag har blivit beordrad av tant doktorn att ta 2 puffar Synarel, en i vardera näsborre, 2 gånger per dag så det lyder jag såklart. Imorse stod jag med sprayflaskan i högsta hugg och när klockan slog 06.00 tog jag min allra första puff. Undrar när biverkningarna börjar smyga sig på?! Att jag idag känner mig trött, skör och utmattad skylls gårdagkvällens trevliga middag med C´s bror med fru och deras vännepar. Totalt fem barn under åtta år härjade runt här hemma medan vi vuxna konverserade över tjälknul och några glas rött långt in i natten. C fick den stora äran att byta minsta pojkens blöja under kvällen under uppsikt av den ett par år äldre storasystern som utbrister " Jaaaaa du, man kan se att du inte är redo för barn ännu". HAHAHAAAA! Ärliga härliga unge.

Spraydag 1 alltså, en bra dag, låt mig återkomma i frågan om Synarel och dess biverkningar längre fram. Nu; räkna ner tills klockan blir 18 och det är dags för nästa puff.

Kostråd för gravida, kostråd för infertila, kostråd för mammor, pappor och för livmödrar, kostråd för tjocka och för smala, allt är ju farligt att äta om man ska lyssna på alla dessa råd. Man kan ju sammanfatta denna djungel av kostråd med att både inom forskning och personliga tyckanden går åsikterna isär. Kostråd vid IVF är såklart inget undantag. Jag frågade rakt ut på vårt introduktionsmöte vilka livsstilsförändringar som förväntades av mig och vad jag kunde göra för att maximera chanserna till att en bebis skulle bli till. Min lycka var total när råden både läkaren och barnmorskan gav mig var få och enkla och att jag slapp få en moralisk uppläxning som bara skulle lett till en enorm prestationsångest grundad på att Miniminguez vara eller icke vara hänger på hur jag lever och vad jag äter . Phu! De råd jag fick tillsammans med det jag läst som verkar vettigt leder till följande riktlinjer för mig under IVF-behandlingen:

* Skippa alkoholen

* Rök inte

* Dra ner på kaffedrickandet till max 2-3 koppar /dag

* Dra ner på sockret

* Motionera regelbundet

* Sluta stressa i onödan

* Ät folsyra

Ja, följer jag dessa råd får jag en bättre hälsa rent generellt vilket ju logiskt sett borde öka chanserna att lyckas med en IVF-behandling. Kaffedrickandet har jag redan dragit ned på utan problem. Stressar gör jag helst sällan. Socker äter jag inte alls sedan 5 veckor tillbaka då jag äter LCHF igen efter ett längre uppehåll. Från och med spraystart på onsdag inför jag nolltolerans gällande alkohol, mest för att det känns rätt. Mina motionsvanor bibehåller jag, om man nu kan kalla dem vanor (alltså; sporadiska besök på gym och i skidspår, en hel del hundpromenader och en massa vardagsmotion på arbetet). Sådeså.

LCHF och IVF finns det inte någon forskning kring alls, ännu. Dock hör man ju ibland om de s.k LCHF-bebisarna som föds av mammor som varit oförklarligt barnlösa i åratal, som kanske har PCO och som lagt om sin kost till en utan kolhydrater och som plötsligt blivit gravida. Att man får äta otroligt gott och må bra är mina skäl till att äta LCHF. Jag har inte PCO och är inte överviktig men är otroligt sockerberoende när jag inte äter LCHF varför jag valt denna livsstil för att ens ha en chans att undvika överdrivet intag av socker och vita kolhydrater.

  LCHF-semla och en av dagens två koppar kaffe :)

Så utan att ge mig själv en massa pekpinnar ska jag följa mitt sunda förnuft och hoppas att det leder till en glad och sund kropp som Miniminguez väljer att flytta in i om några veckor. Wish me luck!

Jo men det var ju det här med hormonerna. En hel vetenskap. På onsdag börjar hormonbehandlingarna som först ska nedreglera mina egna naturliga hormoner och sedan stimuleringen där hormoner tillförs i överdos inför äggplock och befruktning. Då mitt humör, redan innan dessa kolossala överdoser tillförts, styrs mycket av mina hormoners balans och obalans så är jag lite orolig för hur de kommer att påverka mig. På onsdag föds en bitch, det är jag övertygad om. Men jag tänker omfamna denna bitch, låta henne gå amok, spåra ur, släppas lös och vad hon än säger och gör kan jag alltid skylla på hormonerna, skylla på bitchen. Till min närmaste omgivning och till de jag tycker om ber jag i förväg om förlåtelse för att ni kommer att bli tvungna att umgås med en bitch de kommande veckorna. Precis lika mycket som jag oroar mig för behandlingens biverkningar ser jag även fram emot att äntligen, äntligen få påbörja detta IVF försök 1.

Innan vi drar igång på allvar har vi en skön helg framför oss jag och C. En helg av avslappning och uppladdning. Restaurangbesök igår följs idag av skidåkning, mysig middag och melodifestival med mammis idag samt lek med busungar och deras trötta föräldrar imorgon. Onsdagen den 5 februari är bitchens födelsedag, jag ser fram emot att träffa henne, let´s get hormonal!

Det nya året 2013 hade just börjat. Det var vinterns hittills kallaste dag den där dagen den 17 januari. Vi tog bilen och körde de långa milen norrut mot det som skulle bli vårt allra första besök på IVF-kliniken. Vi pratade i bilen om hur vi skulle gå till väga om bilen fick motorstopp mitt i skogen och vi var tvungna att överleva natten i trettio minusgrader. Lucky me som har en viss Herr C som alltid har en plan, med filt och extrajacka i bagageutrymmet skulle vi nog klara oss eventuellt. Vi checkade in på ett hotell mitt i stan, unnade oss take-away och en flaska rött, sov som små mopsar, snarkandes, hela natten.  

Introduktionsmötet morgonen efter gick bra -"Hejhej tant doktorn, ja kolla du upp här i den välundersökta fjappan. Visst är hon fin? Eventuellt lite fientligt lagd men annars, felfri. Där skulle Miniminguez trivas bara h*n behagade flytta in". Och det är just det de ska hjälpa oss med på kliniken; att övertala någon att flytta in där. 2 IVF-försök är vi beviljade, snålt som bara den då vi bor i ett län som suktar efter tillväxt, tack för lort landstinget. Med 2 försök har vi väl lite mindre än 50% chans att lyckas. De som bor i ett annat landsting och får 3 försök däremot har mer än 70% chans. Hoppas h*n inte är svårövertalad den där Miniminguez. Kurs i sprutteknik, snabb genomgång av hormonbehandlingens eventuella biverkningar, en massa informationshäften och ett varmt och viktigt "Lycka till"...sen körde vi hem igen. Förväntansfulla. Realistiska. Spända. Längtandes.

   Tio år. Tio fina, äventyrliga, kärleksfulla år. De allra bästa åren i mitt liv. De år då det varit Du och jag. Genom allt. Historien om hur vi möttes, allra käraste C, är verkligen något att berätta för våra barn och barnbarn. Om det nu behagar dyka upp en unge, ett barn, vårt barn, vår Miniminguez. Vi har varit spontana Du och jag. Vi har njutit, rest, älskat och skrattat. Vi har tänkt att livet nog för oss åt det håll som passar oss bäst, dit där vi hör hemma. Att vi och livet inte skulle vara överens om var hemma är har vi inte tänkt på. Barn har alltid varit en självklar del av det vi kallat framtiden. Nu lever vi plötsligt i framtiden Du och jag...men utan barn. Vi försökte så länge, höll humöret uppe, provade igen. Inget barn, ingen Miniminguez. Åren gick. Vi fortsatte njuta, resa, älska och skratta. Du och jag. Fertilitetsutredningarna efter 4 års försök drog ut på tiden och gav oss inga svar alls men de gav oss rätten till att få behandling mot det man kallade för vår ofrivilliga oförklarliga barnlöshet. IVF. Och där står vi nu idag, alldeles i början av ett nytt kapitel i det liv som är vårt. Mitt i drömmen om, väntan på, längtan efter, ett barn. Let´s do this! Låt oss älska och skratta oss igenom det, för vad som än händer är det för alltid Du och jag.