Idag har jag nått ruvardag 15. Det har varit otroligt jobbigt att gå och vänta och pendla mellan hopp och förtvivlan som jag nu förstår att man gör under ruvartiden. Jag har haft en del symtom sedan dag 8-9 men såklart inte vetat om de berott på progesteronvagitorierna eller en eventuell graviditet. Imorse (inatt) tillät jag mig att ta ett graviditetstest som till min stooooora glädje visade PLUS! Magnolia är kvar!

Mitt allra första plus! Det betyder alltså att något kan fastna därinne i min fientliga livmoder. En liten liten pärla, min och C´s gemesamma lycka.  Helt fantastiskt! Jag vågar dock inte glädjas allt för mycket än då vår officiella testdag är först om 5 dagar och allt kan ju hända tills dess men ändå ETT PLUS! Under alla våra ca 5 års försök att skapa liv har jag aldrig ens sett en antydan till ett plus. Jag hade bestämt mig för att jag skulle testa idag då jag hellre ville få nyheterna en dag då jag är ledig och har utrymme att reagera utan att behöva gömma mig på jobbet. Såklart vaknade jag kl. 03 och var kissnödig. Jag härdade ut till 04 och steg då yrvaket upp och kissade på stickan, först kom kontrollstrecket och bara några sekunder därefter kom det fina strecket som fulländade det efterlängtade plusset. En minut senare ringde jag C som låg och sov och berättade nyheten, han blev chockad men glad.

De symtom jag haft under ruvartiden hittills:

-Muntorrhet

-Ilningar och stickningar i ljumskar och kring äggstockar

-Lätt molvärk

-Lätt illamående lite då och då under dygnet

-Huvudvärk

-Hugg ovanför symfysen

-Svullen mage och svullna ben

-Konstig i magen, gasig

Jag är gravid, jag är gravid, jag är gravid, det är ofattbart och fantastiskt! Idag ska jag bara njuta av detta och hålla mina tummar för att Magnolia Miniminguez väljer att stanna till slutet av november.

Ganska snart efter att vi anlände till IVF-kliniken i lördags vid lunchtid fick vi stillat vår oro. Av de 7 plockade äggen hade 4 lyckats befruktats med hjälp av ICSI, varav en finfin 4-cellig krabat (vi tror det är Magnolia) återfördes och ska förhoppningsvis fortsätta sitt liv i min livmoder.  Återinförandet var helt smärfritt och det kändes overkligt att med hjälp av ultraljudsapparaten se den lilla vita pricken placeras rätt med en kateter styrd av doktorns vana händer. De resterande befruktade äggen planerar de att odla vidare till blastocyster och stoppa i frysen för framtida bruk. Personalen på kliniken är verkligen duktig, inte bara tar de hand om medicinering och ingrepp utan att tveka, de ustrålar även värme, omtanke och lugn och inger hopp i den ganska utsatta situation vi som patienter är i.

Så gravid som jag är nu har jag aldrig varit tidigare. Jag ruvar. De här första ruvardagarna tänker jag tillåta mig att njuta, att känna mig gravid och att hoppas på ett positivt resultat. Hoppas att Magnolia bestämmer sig för att fastna och komma ut i form av Miniminguez någon gång i december, det är min högsta önskan...Amen.

Idag är en solig dag här i Umeå, en dag då vi endast väntar och undrar och oroar oss. Tiden får gärna gå snabbt fram till 12.30 då vi får beskeden kring hur våra ägg klarat sig och om det blir någon återföring eller om vi får åka hem med tom livmoder. Vi riktar positiva tankar mot våra små ägg som förhoppningsvis fortfarande är alive and kicking i värmeskåpen ett par kilometer härifrån. Kära Murklan överlev, kära Dugg dela dig som vi önskar, kära lilla Magnolia uppfyll våra drömmar. Snällasnällasnälla. Och vad är det egentligen för mekanismer som styr att man mot sin vilja råkar surfa in på internetsidor med info kring misslyckade IVF, läser om statistik som talar emot att vi ska lyckas? Snacka om destruktivt. Som om man skulle kunna skydda sig själv mot sorgen kring ett misslyckande? Yeah right. Efter kl. 12.30 bilar vi oavsett besked åter hemåt igen, mot vår lägenhet, våra hundar och våra kära kära vänner från Skåne som kom på besök igår och som vi oavsett dagens besked ska skratta med ikväll. Oavsett om våra ägg klarat sig eller inte så fortsätter livet, det pågår liksom runt omkring oss och har inte tid att stanna upp, tack och lov.

Igår roade vi oss med shopping i Umeå och restaurangbesök :)

Önska oss lycka till.

Idag har äggen blivit plockade, spermaprovet frambringat, och i detta nu ligger förhoppningsvis äggen och blir befruktade i värmeskåpet på IVF-kliniken.  7 små tappra krigarägg, vilka alla är namngivna av mina fina tjejkompisar. De hade gissat på 8 ägg så ägget Evert misstänks ha avlidit, men Murklan, Dugg, Mercedes, Magnolia, Pablo och Hector (den siste har jag glömt namnet på) åkte alla rutschkana upp i en sugkateter, ner i samma burk som spermierna och in i värmeskåpet där vi hoppas att de trivs till på lördag. Ännu en milstolpe avklarad i jakten på Miniminguez. Nu väntar vi med spänning och ett uns oro på att få besked om någon av våra ägg klarat sig, blivit befruktade och är redo att fortsätta utvecklas in my lifemother.

Den senaste veckan har gått i ett rasande tempo, från första vaginala ultraljudet i fredags, höjda doser puregon över helgen, sedan nytt ultraljud i måndags som visade stora fina äggblåsor., ägglossningssprutan Ovitrelle i tisdags och igår bilfärd till Umeå för äggplocket idag. Vad man upptäckte under denna stimulering var att min ena äggstock inte alls reagerat på behandlingen och att alla 7 ägg satt på den högra äggstocken. Kanske kan det vara en anledning till våra svårigheter att få barn, att jag bara har ägglossning ca varannan månad? 

Äggplocket gick bra. Jag hade såklart läst bloggar med skräckhistorier om äggplocket och förväntade mig att uppleva mitt livs största smärta så därför blev jag positivt överraskad. Jag fick en lugnande tablett och en nål i armen en timme innan äggplocket. Citodonet fick mig att stressa av, för såklart var det nervöst att äntligen vara här. Tänk om där inte var några ägg?! Sköterskan förklarade lugnt och metodiskt hur allt skulle gå till innan vi blev invisade i ett rum precis i anslutning till labbet där äggplocket skulle ske. Jag intog gynstolsposition medan C satt vid stolens huvudända och kikade på ultraljudsskärmen. Lokalbedövande sprutor down there, morfin i nålen i armen och sen sögs äggblåsorna en efter en upp i en sugkateter fäst till en nål på ultraljudsstaven. Jag kände mig lite yr och lullig av morfinet och själva ingreppet var helt smärtfritt. Strax efter att doktorn börjat punktera folliklarna hörde jag hur de ropade "ägg" från labbet, hell yeah, jag kan det här med att odla ägg! 10 minuter senare stapplade jag in till vårt rum igen för frukost och vila med beskedet att de funnit 7 ägg. 

Efter frukosten kände jag mig kaxig och började säga till C att - det här var ju ingen fara, helt smärtfritt, jag är en superkvinna...moahahahaaaa, det skulle jag aldrig ha sagt. Så fort lokalbedövningen släppte kom smärtan från helvetet, tänk er mensvärk x 10 000, jag vred mig i sängen och grät av smärta. Inget mer smärtstillande kunde jag få men jag erbjöds TENS och smärtan gav tack och lov med sig efter en timme.  Med instruktioner om fortsatt medicinering med vagitorier och en tid för återinföring på lördag fick vi sedan åka tillbaka till hotellet där vi fortfarande befinner oss. C är i gymmet och jag ligger under täcket och fördriver tiden med att se på film och kommunicera med de käraste vännerna som är med mig på den här IVF-resan. 

Jag har valt att dela denna resa med min familj, flera av mina närmsta vänner, och även ett par arbetskamrater och det känns så bra att kunna prata med dem om sina upplevelser och ha stöd från dem när livet ibland är jobbigt. Extra stort stöd har jag av en vän som även hon är ofrivilligt barnlös och som ska insemineras om en vecka. Så svårt det måste vara att dölja en sådan här stor händelse från sin omgivning, och varför? Om vi inte lyckas denna gång kommer jag att kunna gråta ut hos de vänner som varit med mig hela tiden, de vänner som namngett mina ägg. De kommer säkerligen att peppa mig, krama mig och säga till mig att - nästa gång så lyckas ni. Och när vi väl har Miniminguez i vår famn, oavsett om det är nu eller senare, så kommer de att glädjas med mig och vara medvetna om den kamp vi genomgått för att komma dit. Tack fom fan för fina vänner och fin familj! Håll nu alla tummar och tår  för att Miniminguez finns bland dagens äggskörd.

Over and out.

Nu har jag nått till sprutdag 9. Jag har mått otroligt bra hela tiden och inte känt av några biverkningar så jag var kanske inte förvånad när jag fick ett samtal från IVF-kliniken i Umeå där sköterskan berättade att jag inte blivit stimulerad som förväntat. Förhöjd dos puregon och VUL dagen efter var domen. På VUL idag såg man 8 folliklar i olika storlekar varav den största bara var 17 mm. Så nu ska jag från och med idag höja dosen Puregon till 300IE och göra ett nytt ultraljud på måndag. Håll tummarna för att folliklarna ska ha växt och gärna blivit fler så det blir ett lyckat äggplock i nästa vecka. Nu börjar jag bli nervös. Har dessutom läst mig till att man har en minskad chans att lyckas md IVF om man är svårstimulerad. Nu kan vi bara vänta och se.

MVH Ny i IVF-träsket