Idag har jag nått ruvardag 15. Det har varit otroligt jobbigt att gå och vänta och pendla mellan hopp och förtvivlan som jag nu förstår att man gör under ruvartiden. Jag har haft en del symtom sedan dag 8-9 men såklart inte vetat om de berott på progesteronvagitorierna eller en eventuell graviditet. Imorse (inatt) tillät jag mig att ta ett graviditetstest som till min stooooora glädje visade PLUS! Magnolia är kvar!

Mitt allra första plus! Det betyder alltså att något kan fastna därinne i min fientliga livmoder. En liten liten pärla, min och C´s gemesamma lycka.  Helt fantastiskt! Jag vågar dock inte glädjas allt för mycket än då vår officiella testdag är först om 5 dagar och allt kan ju hända tills dess men ändå ETT PLUS! Under alla våra ca 5 års försök att skapa liv har jag aldrig ens sett en antydan till ett plus. Jag hade bestämt mig för att jag skulle testa idag då jag hellre ville få nyheterna en dag då jag är ledig och har utrymme att reagera utan att behöva gömma mig på jobbet. Såklart vaknade jag kl. 03 och var kissnödig. Jag härdade ut till 04 och steg då yrvaket upp och kissade på stickan, först kom kontrollstrecket och bara några sekunder därefter kom det fina strecket som fulländade det efterlängtade plusset. En minut senare ringde jag C som låg och sov och berättade nyheten, han blev chockad men glad.

De symtom jag haft under ruvartiden hittills:

-Muntorrhet

-Ilningar och stickningar i ljumskar och kring äggstockar

-Lätt molvärk

-Lätt illamående lite då och då under dygnet

-Huvudvärk

-Hugg ovanför symfysen

-Svullen mage och svullna ben

-Konstig i magen, gasig

Jag är gravid, jag är gravid, jag är gravid, det är ofattbart och fantastiskt! Idag ska jag bara njuta av detta och hålla mina tummar för att Magnolia Miniminguez väljer att stanna till slutet av november.

Ganska snart efter att vi anlände till IVF-kliniken i lördags vid lunchtid fick vi stillat vår oro. Av de 7 plockade äggen hade 4 lyckats befruktats med hjälp av ICSI, varav en finfin 4-cellig krabat (vi tror det är Magnolia) återfördes och ska förhoppningsvis fortsätta sitt liv i min livmoder.  Återinförandet var helt smärfritt och det kändes overkligt att med hjälp av ultraljudsapparaten se den lilla vita pricken placeras rätt med en kateter styrd av doktorns vana händer. De resterande befruktade äggen planerar de att odla vidare till blastocyster och stoppa i frysen för framtida bruk. Personalen på kliniken är verkligen duktig, inte bara tar de hand om medicinering och ingrepp utan att tveka, de ustrålar även värme, omtanke och lugn och inger hopp i den ganska utsatta situation vi som patienter är i.

Så gravid som jag är nu har jag aldrig varit tidigare. Jag ruvar. De här första ruvardagarna tänker jag tillåta mig att njuta, att känna mig gravid och att hoppas på ett positivt resultat. Hoppas att Magnolia bestämmer sig för att fastna och komma ut i form av Miniminguez någon gång i december, det är min högsta önskan...Amen.

Idag är en solig dag här i Umeå, en dag då vi endast väntar och undrar och oroar oss. Tiden får gärna gå snabbt fram till 12.30 då vi får beskeden kring hur våra ägg klarat sig och om det blir någon återföring eller om vi får åka hem med tom livmoder. Vi riktar positiva tankar mot våra små ägg som förhoppningsvis fortfarande är alive and kicking i värmeskåpen ett par kilometer härifrån. Kära Murklan överlev, kära Dugg dela dig som vi önskar, kära lilla Magnolia uppfyll våra drömmar. Snällasnällasnälla. Och vad är det egentligen för mekanismer som styr att man mot sin vilja råkar surfa in på internetsidor med info kring misslyckade IVF, läser om statistik som talar emot att vi ska lyckas? Snacka om destruktivt. Som om man skulle kunna skydda sig själv mot sorgen kring ett misslyckande? Yeah right. Efter kl. 12.30 bilar vi oavsett besked åter hemåt igen, mot vår lägenhet, våra hundar och våra kära kära vänner från Skåne som kom på besök igår och som vi oavsett dagens besked ska skratta med ikväll. Oavsett om våra ägg klarat sig eller inte så fortsätter livet, det pågår liksom runt omkring oss och har inte tid att stanna upp, tack och lov.

Igår roade vi oss med shopping i Umeå och restaurangbesök :)

Önska oss lycka till.

Nu har jag nått till sprutdag 9. Jag har mått otroligt bra hela tiden och inte känt av några biverkningar så jag var kanske inte förvånad när jag fick ett samtal från IVF-kliniken i Umeå där sköterskan berättade att jag inte blivit stimulerad som förväntat. Förhöjd dos puregon och VUL dagen efter var domen. På VUL idag såg man 8 folliklar i olika storlekar varav den största bara var 17 mm. Så nu ska jag från och med idag höja dosen Puregon till 300IE och göra ett nytt ultraljud på måndag. Håll tummarna för att folliklarna ska ha växt och gärna blivit fler så det blir ett lyckat äggplock i nästa vecka. Nu börjar jag bli nervös. Har dessutom läst mig till att man har en minskad chans att lyckas md IVF om man är svårstimulerad. Nu kan vi bara vänta och se.

MVH Ny i IVF-träsket

Idag är spraydag 1 i det som är vårt allra första IVF-försök. Yihaaaa, äntligen är vi igång! Jag har blivit beordrad av tant doktorn att ta 2 puffar Synarel, en i vardera näsborre, 2 gånger per dag så det lyder jag såklart. Imorse stod jag med sprayflaskan i högsta hugg och när klockan slog 06.00 tog jag min allra första puff. Undrar när biverkningarna börjar smyga sig på?! Att jag idag känner mig trött, skör och utmattad skylls gårdagkvällens trevliga middag med C´s bror med fru och deras vännepar. Totalt fem barn under åtta år härjade runt här hemma medan vi vuxna konverserade över tjälknul och några glas rött långt in i natten. C fick den stora äran att byta minsta pojkens blöja under kvällen under uppsikt av den ett par år äldre storasystern som utbrister " Jaaaaa du, man kan se att du inte är redo för barn ännu". HAHAHAAAA! Ärliga härliga unge.

Spraydag 1 alltså, en bra dag, låt mig återkomma i frågan om Synarel och dess biverkningar längre fram. Nu; räkna ner tills klockan blir 18 och det är dags för nästa puff.

Kostråd för gravida, kostråd för infertila, kostråd för mammor, pappor och för livmödrar, kostråd för tjocka och för smala, allt är ju farligt att äta om man ska lyssna på alla dessa råd. Man kan ju sammanfatta denna djungel av kostråd med att både inom forskning och personliga tyckanden går åsikterna isär. Kostråd vid IVF är såklart inget undantag. Jag frågade rakt ut på vårt introduktionsmöte vilka livsstilsförändringar som förväntades av mig och vad jag kunde göra för att maximera chanserna till att en bebis skulle bli till. Min lycka var total när råden både läkaren och barnmorskan gav mig var få och enkla och att jag slapp få en moralisk uppläxning som bara skulle lett till en enorm prestationsångest grundad på att Miniminguez vara eller icke vara hänger på hur jag lever och vad jag äter . Phu! De råd jag fick tillsammans med det jag läst som verkar vettigt leder till följande riktlinjer för mig under IVF-behandlingen:

* Skippa alkoholen

* Rök inte

* Dra ner på kaffedrickandet till max 2-3 koppar /dag

* Dra ner på sockret

* Motionera regelbundet

* Sluta stressa i onödan

* Ät folsyra

Ja, följer jag dessa råd får jag en bättre hälsa rent generellt vilket ju logiskt sett borde öka chanserna att lyckas med en IVF-behandling. Kaffedrickandet har jag redan dragit ned på utan problem. Stressar gör jag helst sällan. Socker äter jag inte alls sedan 5 veckor tillbaka då jag äter LCHF igen efter ett längre uppehåll. Från och med spraystart på onsdag inför jag nolltolerans gällande alkohol, mest för att det känns rätt. Mina motionsvanor bibehåller jag, om man nu kan kalla dem vanor (alltså; sporadiska besök på gym och i skidspår, en hel del hundpromenader och en massa vardagsmotion på arbetet). Sådeså.

LCHF och IVF finns det inte någon forskning kring alls, ännu. Dock hör man ju ibland om de s.k LCHF-bebisarna som föds av mammor som varit oförklarligt barnlösa i åratal, som kanske har PCO och som lagt om sin kost till en utan kolhydrater och som plötsligt blivit gravida. Att man får äta otroligt gott och må bra är mina skäl till att äta LCHF. Jag har inte PCO och är inte överviktig men är otroligt sockerberoende när jag inte äter LCHF varför jag valt denna livsstil för att ens ha en chans att undvika överdrivet intag av socker och vita kolhydrater.

  LCHF-semla och en av dagens två koppar kaffe :)

Så utan att ge mig själv en massa pekpinnar ska jag följa mitt sunda förnuft och hoppas att det leder till en glad och sund kropp som Miniminguez väljer att flytta in i om några veckor. Wish me luck!

Jo men det var ju det här med hormonerna. En hel vetenskap. På onsdag börjar hormonbehandlingarna som först ska nedreglera mina egna naturliga hormoner och sedan stimuleringen där hormoner tillförs i överdos inför äggplock och befruktning. Då mitt humör, redan innan dessa kolossala överdoser tillförts, styrs mycket av mina hormoners balans och obalans så är jag lite orolig för hur de kommer att påverka mig. På onsdag föds en bitch, det är jag övertygad om. Men jag tänker omfamna denna bitch, låta henne gå amok, spåra ur, släppas lös och vad hon än säger och gör kan jag alltid skylla på hormonerna, skylla på bitchen. Till min närmaste omgivning och till de jag tycker om ber jag i förväg om förlåtelse för att ni kommer att bli tvungna att umgås med en bitch de kommande veckorna. Precis lika mycket som jag oroar mig för behandlingens biverkningar ser jag även fram emot att äntligen, äntligen få påbörja detta IVF försök 1.

Innan vi drar igång på allvar har vi en skön helg framför oss jag och C. En helg av avslappning och uppladdning. Restaurangbesök igår följs idag av skidåkning, mysig middag och melodifestival med mammis idag samt lek med busungar och deras trötta föräldrar imorgon. Onsdagen den 5 februari är bitchens födelsedag, jag ser fram emot att träffa henne, let´s get hormonal!

Det nya året 2013 hade just börjat. Det var vinterns hittills kallaste dag den där dagen den 17 januari. Vi tog bilen och körde de långa milen norrut mot det som skulle bli vårt allra första besök på IVF-kliniken. Vi pratade i bilen om hur vi skulle gå till väga om bilen fick motorstopp mitt i skogen och vi var tvungna att överleva natten i trettio minusgrader. Lucky me som har en viss Herr C som alltid har en plan, med filt och extrajacka i bagageutrymmet skulle vi nog klara oss eventuellt. Vi checkade in på ett hotell mitt i stan, unnade oss take-away och en flaska rött, sov som små mopsar, snarkandes, hela natten.  

Introduktionsmötet morgonen efter gick bra -"Hejhej tant doktorn, ja kolla du upp här i den välundersökta fjappan. Visst är hon fin? Eventuellt lite fientligt lagd men annars, felfri. Där skulle Miniminguez trivas bara h*n behagade flytta in". Och det är just det de ska hjälpa oss med på kliniken; att övertala någon att flytta in där. 2 IVF-försök är vi beviljade, snålt som bara den då vi bor i ett län som suktar efter tillväxt, tack för lort landstinget. Med 2 försök har vi väl lite mindre än 50% chans att lyckas. De som bor i ett annat landsting och får 3 försök däremot har mer än 70% chans. Hoppas h*n inte är svårövertalad den där Miniminguez. Kurs i sprutteknik, snabb genomgång av hormonbehandlingens eventuella biverkningar, en massa informationshäften och ett varmt och viktigt "Lycka till"...sen körde vi hem igen. Förväntansfulla. Realistiska. Spända. Längtandes.