Det nya året 2013 hade just börjat. Det var vinterns hittills kallaste dag den där dagen den 17 januari. Vi tog bilen och körde de långa milen norrut mot det som skulle bli vårt allra första besök på IVF-kliniken. Vi pratade i bilen om hur vi skulle gå till väga om bilen fick motorstopp mitt i skogen och vi var tvungna att överleva natten i trettio minusgrader. Lucky me som har en viss Herr C som alltid har en plan, med filt och extrajacka i bagageutrymmet skulle vi nog klara oss eventuellt. Vi checkade in på ett hotell mitt i stan, unnade oss take-away och en flaska rött, sov som små mopsar, snarkandes, hela natten.  

Introduktionsmötet morgonen efter gick bra -"Hejhej tant doktorn, ja kolla du upp här i den välundersökta fjappan. Visst är hon fin? Eventuellt lite fientligt lagd men annars, felfri. Där skulle Miniminguez trivas bara h*n behagade flytta in". Och det är just det de ska hjälpa oss med på kliniken; att övertala någon att flytta in där. 2 IVF-försök är vi beviljade, snålt som bara den då vi bor i ett län som suktar efter tillväxt, tack för lort landstinget. Med 2 försök har vi väl lite mindre än 50% chans att lyckas. De som bor i ett annat landsting och får 3 försök däremot har mer än 70% chans. Hoppas h*n inte är svårövertalad den där Miniminguez. Kurs i sprutteknik, snabb genomgång av hormonbehandlingens eventuella biverkningar, en massa informationshäften och ett varmt och viktigt "Lycka till"...sen körde vi hem igen. Förväntansfulla. Realistiska. Spända. Längtandes.

   Tio år. Tio fina, äventyrliga, kärleksfulla år. De allra bästa åren i mitt liv. De år då det varit Du och jag. Genom allt. Historien om hur vi möttes, allra käraste C, är verkligen något att berätta för våra barn och barnbarn. Om det nu behagar dyka upp en unge, ett barn, vårt barn, vår Miniminguez. Vi har varit spontana Du och jag. Vi har njutit, rest, älskat och skrattat. Vi har tänkt att livet nog för oss åt det håll som passar oss bäst, dit där vi hör hemma. Att vi och livet inte skulle vara överens om var hemma är har vi inte tänkt på. Barn har alltid varit en självklar del av det vi kallat framtiden. Nu lever vi plötsligt i framtiden Du och jag...men utan barn. Vi försökte så länge, höll humöret uppe, provade igen. Inget barn, ingen Miniminguez. Åren gick. Vi fortsatte njuta, resa, älska och skratta. Du och jag. Fertilitetsutredningarna efter 4 års försök drog ut på tiden och gav oss inga svar alls men de gav oss rätten till att få behandling mot det man kallade för vår ofrivilliga oförklarliga barnlöshet. IVF. Och där står vi nu idag, alldeles i början av ett nytt kapitel i det liv som är vårt. Mitt i drömmen om, väntan på, längtan efter, ett barn. Let´s do this! Låt oss älska och skratta oss igenom det, för vad som än händer är det för alltid Du och jag.

Ett allra första inlägg i den blogg som handlar om drömmen om Miniminguez. En blogg om en väntan, längtan och en saknad efter ett barn. En sann blogg. En blogg som förhoppningsvis snart inte behövs mer men som tills vidare får vara mitt sätt att ventilera mina tankar kring den resa som nu börjar. IVF-resan. En resa som så många andra redan gjort och som många har framför sig, precis som oss. Låt resan starta!