Ganska snart efter att vi anlände till IVF-kliniken i lördags vid lunchtid fick vi stillat vår oro. Av de 7 plockade äggen hade 4 lyckats befruktats med hjälp av ICSI, varav en finfin 4-cellig krabat (vi tror det är Magnolia) återfördes och ska förhoppningsvis fortsätta sitt liv i min livmoder.  Återinförandet var helt smärfritt och det kändes overkligt att med hjälp av ultraljudsapparaten se den lilla vita pricken placeras rätt med en kateter styrd av doktorns vana händer. De resterande befruktade äggen planerar de att odla vidare till blastocyster och stoppa i frysen för framtida bruk. Personalen på kliniken är verkligen duktig, inte bara tar de hand om medicinering och ingrepp utan att tveka, de ustrålar även värme, omtanke och lugn och inger hopp i den ganska utsatta situation vi som patienter är i.

Så gravid som jag är nu har jag aldrig varit tidigare. Jag ruvar. De här första ruvardagarna tänker jag tillåta mig att njuta, att känna mig gravid och att hoppas på ett positivt resultat. Hoppas att Magnolia bestämmer sig för att fastna och komma ut i form av Miniminguez någon gång i december, det är min högsta önskan...Amen.

Idag är en solig dag här i Umeå, en dag då vi endast väntar och undrar och oroar oss. Tiden får gärna gå snabbt fram till 12.30 då vi får beskeden kring hur våra ägg klarat sig och om det blir någon återföring eller om vi får åka hem med tom livmoder. Vi riktar positiva tankar mot våra små ägg som förhoppningsvis fortfarande är alive and kicking i värmeskåpen ett par kilometer härifrån. Kära Murklan överlev, kära Dugg dela dig som vi önskar, kära lilla Magnolia uppfyll våra drömmar. Snällasnällasnälla. Och vad är det egentligen för mekanismer som styr att man mot sin vilja råkar surfa in på internetsidor med info kring misslyckade IVF, läser om statistik som talar emot att vi ska lyckas? Snacka om destruktivt. Som om man skulle kunna skydda sig själv mot sorgen kring ett misslyckande? Yeah right. Efter kl. 12.30 bilar vi oavsett besked åter hemåt igen, mot vår lägenhet, våra hundar och våra kära kära vänner från Skåne som kom på besök igår och som vi oavsett dagens besked ska skratta med ikväll. Oavsett om våra ägg klarat sig eller inte så fortsätter livet, det pågår liksom runt omkring oss och har inte tid att stanna upp, tack och lov.

Igår roade vi oss med shopping i Umeå och restaurangbesök :)

Önska oss lycka till.

Under alla de år som vi försökt bli med Miniminguez har vi provat de allra flesta alternativa metoder vi stött på, som enligt icke-vetenskapliga källor eventuellt skulle kunna öka chanserna för oss att bli gravida. Jag har idag suttit och fnissat högt åt minnena kring hur vi  (eh...läs; jag) genom åren googlat tips och råd, provat alla dessa tips och råd, hoppats och trott på dessa råd men ändå inte lyckats bli gravida. Min käre sambo har för det mesta varit otroligt skeptisk till de metoder jag velat ge mig in i men har tålmodigt och kärleksfullt gått med på att prova för min skull. Det roligaste var nog när jag tvingade C (och mig själv) att dricka ohyggligt äcklig hostmedicin med bisolvon morgon och kväll i flera veckor för att det skulle verka slemlösande hos oss båda och spermierna alltså skulle kunna simma lättare. Ingen Miniminguez. Jag provade innan det att äta kapslar med bidrottninggelé för att öka fertiliteten, säkert jättenyttigt om det inte varit så att jag var allergisk mot dessa kapslar och reagerade med utslag över hela kroppen och en outhärdlig klåda, och ändå åt jag dem i ett par veckor för att jag så gärna ville att det skulle fungera. Ingen Miniminguez. En period smorde jag mig med progesteronkräm då jag fått för mig att jag hade en hormonell obalans i min kropp. Ingen Miniminguez.

Vi har såklart även provat alla ställningar man kan komma på, jag har legat med rumpan på en kudde och cyklat med benen minst en gång varje månad, vi har haft sex varje dag kring ägglossning, varannan dag kring ägglossning...ja vi har provat det mesta. Nu är det dags att prova en metod som det iallafall finns forskning och vetenskapliga bevis kring, och precis som med alla andra metoder vi provat på tror vi till 100% på att det är just denna gång vi kommer att lyckas, att Miniminguez kommer att bli till. Miniminguez, vi längtar efter dig.

   Tio år. Tio fina, äventyrliga, kärleksfulla år. De allra bästa åren i mitt liv. De år då det varit Du och jag. Genom allt. Historien om hur vi möttes, allra käraste C, är verkligen något att berätta för våra barn och barnbarn. Om det nu behagar dyka upp en unge, ett barn, vårt barn, vår Miniminguez. Vi har varit spontana Du och jag. Vi har njutit, rest, älskat och skrattat. Vi har tänkt att livet nog för oss åt det håll som passar oss bäst, dit där vi hör hemma. Att vi och livet inte skulle vara överens om var hemma är har vi inte tänkt på. Barn har alltid varit en självklar del av det vi kallat framtiden. Nu lever vi plötsligt i framtiden Du och jag...men utan barn. Vi försökte så länge, höll humöret uppe, provade igen. Inget barn, ingen Miniminguez. Åren gick. Vi fortsatte njuta, resa, älska och skratta. Du och jag. Fertilitetsutredningarna efter 4 års försök drog ut på tiden och gav oss inga svar alls men de gav oss rätten till att få behandling mot det man kallade för vår ofrivilliga oförklarliga barnlöshet. IVF. Och där står vi nu idag, alldeles i början av ett nytt kapitel i det liv som är vårt. Mitt i drömmen om, väntan på, längtan efter, ett barn. Let´s do this! Låt oss älska och skratta oss igenom det, för vad som än händer är det för alltid Du och jag.