Igår var vi äntligen på vårt lika delar efterlängtade som fruktade första VUL. Jag var så nervös att jag kände mig sjuk innan det var dags. Veckorna sedan vi sett plusset hade jag haft en massa symtom på graviditet som kommit och gått, och såklart precis innan VUL var jag helt symtomfri i två dagar och mer paranoid än någonsin tidigare. Älskade C var med och höll min hand. Läkaren förde in staven och först såg vi bara en stor svart tom hålighet men en bråkdels sekund senare, när hon justerade staven lite var hen där, MAGNOLIA! 12 mm stor med ett litet fint tickande hjärta som syntes så tydligt så t.o.m vi kunde se att hen levde. Fantastiskt, överväldigande och skrämmande. Lill* Magnolia Maggan Miniminguez, världens finaste klump. Oron är kvar, vi vet ju att vad som helst kan hända, men vi är nu ett steg närmare mållinjen.

Inskrivning hos MVC om några veckor, det får vara nästa steg. Jag är redan så svullen om magen att jag ser ut att vara i femte månaden. Byxorna skär in och är obekväma. Min kära vän var här med några par mammajeans till mig och de tänker jag använda snart. Imorgon börjar vecka 9. Låt nu veckorna gå fort och låt Magnolia stanna. Såhär nära målet har vi aldrig varit tidigare.