Igår var vi äntligen på vårt lika delar efterlängtade som fruktade första VUL. Jag var så nervös att jag kände mig sjuk innan det var dags. Veckorna sedan vi sett plusset hade jag haft en massa symtom på graviditet som kommit och gått, och såklart precis innan VUL var jag helt symtomfri i två dagar och mer paranoid än någonsin tidigare. Älskade C var med och höll min hand. Läkaren förde in staven och först såg vi bara en stor svart tom hålighet men en bråkdels sekund senare, när hon justerade staven lite var hen där, MAGNOLIA! 12 mm stor med ett litet fint tickande hjärta som syntes så tydligt så t.o.m vi kunde se att hen levde. Fantastiskt, överväldigande och skrämmande. Lill* Magnolia Maggan Miniminguez, världens finaste klump. Oron är kvar, vi vet ju att vad som helst kan hända, men vi är nu ett steg närmare mållinjen.

Inskrivning hos MVC om några veckor, det får vara nästa steg. Jag är redan så svullen om magen att jag ser ut att vara i femte månaden. Byxorna skär in och är obekväma. Min kära vän var här med några par mammajeans till mig och de tänker jag använda snart. Imorgon börjar vecka 9. Låt nu veckorna gå fort och låt Magnolia stanna. Såhär nära målet har vi aldrig varit tidigare.

Idag har äggen blivit plockade, spermaprovet frambringat, och i detta nu ligger förhoppningsvis äggen och blir befruktade i värmeskåpet på IVF-kliniken.  7 små tappra krigarägg, vilka alla är namngivna av mina fina tjejkompisar. De hade gissat på 8 ägg så ägget Evert misstänks ha avlidit, men Murklan, Dugg, Mercedes, Magnolia, Pablo och Hector (den siste har jag glömt namnet på) åkte alla rutschkana upp i en sugkateter, ner i samma burk som spermierna och in i värmeskåpet där vi hoppas att de trivs till på lördag. Ännu en milstolpe avklarad i jakten på Miniminguez. Nu väntar vi med spänning och ett uns oro på att få besked om någon av våra ägg klarat sig, blivit befruktade och är redo att fortsätta utvecklas in my lifemother.

Den senaste veckan har gått i ett rasande tempo, från första vaginala ultraljudet i fredags, höjda doser puregon över helgen, sedan nytt ultraljud i måndags som visade stora fina äggblåsor., ägglossningssprutan Ovitrelle i tisdags och igår bilfärd till Umeå för äggplocket idag. Vad man upptäckte under denna stimulering var att min ena äggstock inte alls reagerat på behandlingen och att alla 7 ägg satt på den högra äggstocken. Kanske kan det vara en anledning till våra svårigheter att få barn, att jag bara har ägglossning ca varannan månad? 

Äggplocket gick bra. Jag hade såklart läst bloggar med skräckhistorier om äggplocket och förväntade mig att uppleva mitt livs största smärta så därför blev jag positivt överraskad. Jag fick en lugnande tablett och en nål i armen en timme innan äggplocket. Citodonet fick mig att stressa av, för såklart var det nervöst att äntligen vara här. Tänk om där inte var några ägg?! Sköterskan förklarade lugnt och metodiskt hur allt skulle gå till innan vi blev invisade i ett rum precis i anslutning till labbet där äggplocket skulle ske. Jag intog gynstolsposition medan C satt vid stolens huvudända och kikade på ultraljudsskärmen. Lokalbedövande sprutor down there, morfin i nålen i armen och sen sögs äggblåsorna en efter en upp i en sugkateter fäst till en nål på ultraljudsstaven. Jag kände mig lite yr och lullig av morfinet och själva ingreppet var helt smärtfritt. Strax efter att doktorn börjat punktera folliklarna hörde jag hur de ropade "ägg" från labbet, hell yeah, jag kan det här med att odla ägg! 10 minuter senare stapplade jag in till vårt rum igen för frukost och vila med beskedet att de funnit 7 ägg. 

Efter frukosten kände jag mig kaxig och började säga till C att - det här var ju ingen fara, helt smärtfritt, jag är en superkvinna...moahahahaaaa, det skulle jag aldrig ha sagt. Så fort lokalbedövningen släppte kom smärtan från helvetet, tänk er mensvärk x 10 000, jag vred mig i sängen och grät av smärta. Inget mer smärtstillande kunde jag få men jag erbjöds TENS och smärtan gav tack och lov med sig efter en timme.  Med instruktioner om fortsatt medicinering med vagitorier och en tid för återinföring på lördag fick vi sedan åka tillbaka till hotellet där vi fortfarande befinner oss. C är i gymmet och jag ligger under täcket och fördriver tiden med att se på film och kommunicera med de käraste vännerna som är med mig på den här IVF-resan. 

Jag har valt att dela denna resa med min familj, flera av mina närmsta vänner, och även ett par arbetskamrater och det känns så bra att kunna prata med dem om sina upplevelser och ha stöd från dem när livet ibland är jobbigt. Extra stort stöd har jag av en vän som även hon är ofrivilligt barnlös och som ska insemineras om en vecka. Så svårt det måste vara att dölja en sådan här stor händelse från sin omgivning, och varför? Om vi inte lyckas denna gång kommer jag att kunna gråta ut hos de vänner som varit med mig hela tiden, de vänner som namngett mina ägg. De kommer säkerligen att peppa mig, krama mig och säga till mig att - nästa gång så lyckas ni. Och när vi väl har Miniminguez i vår famn, oavsett om det är nu eller senare, så kommer de att glädjas med mig och vara medvetna om den kamp vi genomgått för att komma dit. Tack fom fan för fina vänner och fin familj! Håll nu alla tummar och tår  för att Miniminguez finns bland dagens äggskörd.

Over and out.

Blodprovet som togs igår visade att jag var nedreglerad och nu har jag precis tagit min första dos puregon via injektion. Skönt då jag de senaste två dagarna lidit av en kraftig irriterande huvudvärk som inte velat ge med sig trots alvedon, misstänker att det är en biverkning av Synarelsprayen. Så nu inleds en ny fas i min behandlingsprocess, stimuleringsfasen. Att ge mig själv en spruta var inget problem, nu hoppas jag bara att sprutorna ska ha önskvärd effekt och att jag inte ska bli överstimulerad. Nästa steg; blodprov den 26e. Hey, det går ju snabbt och smärtfritt det här.

Hoppas, önskar, längtar.

Under alla de år som vi försökt bli med Miniminguez har vi provat de allra flesta alternativa metoder vi stött på, som enligt icke-vetenskapliga källor eventuellt skulle kunna öka chanserna för oss att bli gravida. Jag har idag suttit och fnissat högt åt minnena kring hur vi  (eh...läs; jag) genom åren googlat tips och råd, provat alla dessa tips och råd, hoppats och trott på dessa råd men ändå inte lyckats bli gravida. Min käre sambo har för det mesta varit otroligt skeptisk till de metoder jag velat ge mig in i men har tålmodigt och kärleksfullt gått med på att prova för min skull. Det roligaste var nog när jag tvingade C (och mig själv) att dricka ohyggligt äcklig hostmedicin med bisolvon morgon och kväll i flera veckor för att det skulle verka slemlösande hos oss båda och spermierna alltså skulle kunna simma lättare. Ingen Miniminguez. Jag provade innan det att äta kapslar med bidrottninggelé för att öka fertiliteten, säkert jättenyttigt om det inte varit så att jag var allergisk mot dessa kapslar och reagerade med utslag över hela kroppen och en outhärdlig klåda, och ändå åt jag dem i ett par veckor för att jag så gärna ville att det skulle fungera. Ingen Miniminguez. En period smorde jag mig med progesteronkräm då jag fått för mig att jag hade en hormonell obalans i min kropp. Ingen Miniminguez.

Vi har såklart även provat alla ställningar man kan komma på, jag har legat med rumpan på en kudde och cyklat med benen minst en gång varje månad, vi har haft sex varje dag kring ägglossning, varannan dag kring ägglossning...ja vi har provat det mesta. Nu är det dags att prova en metod som det iallafall finns forskning och vetenskapliga bevis kring, och precis som med alla andra metoder vi provat på tror vi till 100% på att det är just denna gång vi kommer att lyckas, att Miniminguez kommer att bli till. Miniminguez, vi längtar efter dig.

Sprayandet fortsätter, dag 14 nu, ojojoj så snabbt tiden går. Tack vare jobbfest med Hollywoodtema, svärmorsbesök och insjuknandet i influensa har jag knappt haft tid att fundera kring biverkningar, rubella-immunitet och annat IVF-relaterat. Idag ringde dock sköterskan och sade att jag var immun mot rubella vilket betyder att vi inte kommer att behöva avbryta min redan påbörjade hormonbehandling, wihoooo! På onsdag ska jag ta mitt nedregleringsprov och strax därefter påbörja stimuleringsprocessen med sprutorna, cannot wait! Man hade beräknat vårt äggplock till v 11 men om man ska ta sprutor i 2 veckor blir det snarare i v 10?! Hoppas denna del av behandlingen blir lika smärtfri som den del som redan passerat. Vi har en massa roligt inplanerat  framöver vilket känns bra då jag gärna vill att tiden ska gå så fort som möjligt fram till äggplock, befruktning och sen återföring. Tänk att vi snart är där, vid vårt första IVF-försök. Nervöst, roligt, spännande. Tankarna på ett eventuellt misslyckande låter jag komma och gå ibland, jag låter dem passera mitt sinne snabbt och låter dem inte stanna så länge att de har en chans att slå rot. Jag fokuserar på det positiva tänkande, fokuserar på Miniminguez, fokuserar på målet.

Idag är jag hemma och soffliggandes i min influensa. Svärmor är på besök från Danmark och pysslar om mig, käre C är ledig och hemma. Om det inte vore för feber, huvudvärk och halsont skulle jag njuta till fullo av denna avslappnande dag.

Ciao.

Spraydag 7 och medicineringen går finfint. Jag kan inte stoltsera med några tydliga biverkningar ännu, även om jag märkt att jag sover sämre, har svullna bröst, svettas mer om natten och att jag har en smygande huvudvärk som inte vill ge med sig. Om det är vanliga vardagsbekymmer eller biverkningar av Synarel är ännu oklart. Nu oroar jag mig mest för om det över huvud taget ska bli någon IVF i denna cykel eller om vi ska behöva skjuta upp detta försök. Idag ringde en sköterska mig från mitt hemortslasarett och berättade att under vår utredning och uppstart av IVF har någon missat att ordinera ett blodprov som visar om jag har immunitet mot röda hund, rubella, eller inte. Men åååååååhhhhhh! Jäkla skit, plötsligt kände jag mig extremt sårbar och hormonell. I och med att vår utredning gjordes i Malmö och vår IVF genomförs i Umeå har det väl brustit i kommunikationen sjukhusen emellan och Umeå förutsatte att provet var taget men det var det inte. Så nu måste jag alltså ta blodprovet och är jag inte inte immun måste jag vaccineras och skjuta upp en eventuell graviditet i 3 månader. Är det inte läkarens ansvar att se att där finns ett fullständigt underlag innan IVF-behandling påbörjas., Jag är arg och besviken. Over and out.

Spraydag 2 har snart passerat och ännu har ingen bitch tagit över vare sig min kropp eller min själ. Hoppas att mitt välmående håller i sig. Idag tänker jag extra mycket på alla de år som passerat under vilka vi har väntat och längtat. Vi har aktivt försökt bli med Miniminguez i 4-5 år. År som passerat otroligt snabbt och som aldrig kommer igen. Något jag är glad och stolt över är att vi inte vid något tillfälle under dessa år låtit vår ofrivilliga barnlöshet styra vårt liv. Vi har aldrig schemalagt hela vårt liv efter menstruationscykler, ägglossningstester eller utredningar. Vi har inte låtit våra misslyckade försök att skapa en familj nedslå oss och hur många gånger jag gråtit p.g.a vår barnlöshet kan jag räkna på en hand. Nu är ju inte vår väntan och längtan över ännu och jag är fullt medveten om att min sinnesstämning mest troligt kommer att förändras framöver, speciellt om vi inte lyckas med vår IVF, men jag tror att vår positiva livssyn och att vi har låtit livet fortsätta istället för att stanna upp, har hjälpt oss att behålla ett sorts perspektiv. Jag har alltid känt genuin glädje över de graviditetsbesked som dykt upp omkring oss bland vänner och familj. Många av våra vänner har hunnit träffas, flytta ihop OCH få barn under den tid som vi aktivt försökt bli gravida. Men jag kommer ju inte att få ett barn beroende av att någon annan i sin tur inte får ett barn. Min tur kommer. Eller så kommer den inte och vet ni vad, då fortsätter livet ändå, bara en annan sorts liv än det vi från början planerat. Ett liv utan barn är också ett liv. Men jag hoppas att vi snart belönas för vårt tålamod och vår optimism, gärna med en Miniminguez att slösa all vår kärlek på, snälla?! Tack på förhand.

   Kvällsskidåkning igår i vår vackra stad

   Tio år. Tio fina, äventyrliga, kärleksfulla år. De allra bästa åren i mitt liv. De år då det varit Du och jag. Genom allt. Historien om hur vi möttes, allra käraste C, är verkligen något att berätta för våra barn och barnbarn. Om det nu behagar dyka upp en unge, ett barn, vårt barn, vår Miniminguez. Vi har varit spontana Du och jag. Vi har njutit, rest, älskat och skrattat. Vi har tänkt att livet nog för oss åt det håll som passar oss bäst, dit där vi hör hemma. Att vi och livet inte skulle vara överens om var hemma är har vi inte tänkt på. Barn har alltid varit en självklar del av det vi kallat framtiden. Nu lever vi plötsligt i framtiden Du och jag...men utan barn. Vi försökte så länge, höll humöret uppe, provade igen. Inget barn, ingen Miniminguez. Åren gick. Vi fortsatte njuta, resa, älska och skratta. Du och jag. Fertilitetsutredningarna efter 4 års försök drog ut på tiden och gav oss inga svar alls men de gav oss rätten till att få behandling mot det man kallade för vår ofrivilliga oförklarliga barnlöshet. IVF. Och där står vi nu idag, alldeles i början av ett nytt kapitel i det liv som är vårt. Mitt i drömmen om, väntan på, längtan efter, ett barn. Let´s do this! Låt oss älska och skratta oss igenom det, för vad som än händer är det för alltid Du och jag.