Idag har jag nått ruvardag 15. Det har varit otroligt jobbigt att gå och vänta och pendla mellan hopp och förtvivlan som jag nu förstår att man gör under ruvartiden. Jag har haft en del symtom sedan dag 8-9 men såklart inte vetat om de berott på progesteronvagitorierna eller en eventuell graviditet. Imorse (inatt) tillät jag mig att ta ett graviditetstest som till min stooooora glädje visade PLUS! Magnolia är kvar!

Mitt allra första plus! Det betyder alltså att något kan fastna därinne i min fientliga livmoder. En liten liten pärla, min och C´s gemesamma lycka.  Helt fantastiskt! Jag vågar dock inte glädjas allt för mycket än då vår officiella testdag är först om 5 dagar och allt kan ju hända tills dess men ändå ETT PLUS! Under alla våra ca 5 års försök att skapa liv har jag aldrig ens sett en antydan till ett plus. Jag hade bestämt mig för att jag skulle testa idag då jag hellre ville få nyheterna en dag då jag är ledig och har utrymme att reagera utan att behöva gömma mig på jobbet. Såklart vaknade jag kl. 03 och var kissnödig. Jag härdade ut till 04 och steg då yrvaket upp och kissade på stickan, först kom kontrollstrecket och bara några sekunder därefter kom det fina strecket som fulländade det efterlängtade plusset. En minut senare ringde jag C som låg och sov och berättade nyheten, han blev chockad men glad.

De symtom jag haft under ruvartiden hittills:

-Muntorrhet

-Ilningar och stickningar i ljumskar och kring äggstockar

-Lätt molvärk

-Lätt illamående lite då och då under dygnet

-Huvudvärk

-Hugg ovanför symfysen

-Svullen mage och svullna ben

-Konstig i magen, gasig

Jag är gravid, jag är gravid, jag är gravid, det är ofattbart och fantastiskt! Idag ska jag bara njuta av detta och hålla mina tummar för att Magnolia Miniminguez väljer att stanna till slutet av november.