Spraydag 2 har snart passerat och ännu har ingen bitch tagit över vare sig min kropp eller min själ. Hoppas att mitt välmående håller i sig. Idag tänker jag extra mycket på alla de år som passerat under vilka vi har väntat och längtat. Vi har aktivt försökt bli med Miniminguez i 4-5 år. År som passerat otroligt snabbt och som aldrig kommer igen. Något jag är glad och stolt över är att vi inte vid något tillfälle under dessa år låtit vår ofrivilliga barnlöshet styra vårt liv. Vi har aldrig schemalagt hela vårt liv efter menstruationscykler, ägglossningstester eller utredningar. Vi har inte låtit våra misslyckade försök att skapa en familj nedslå oss och hur många gånger jag gråtit p.g.a vår barnlöshet kan jag räkna på en hand. Nu är ju inte vår väntan och längtan över ännu och jag är fullt medveten om att min sinnesstämning mest troligt kommer att förändras framöver, speciellt om vi inte lyckas med vår IVF, men jag tror att vår positiva livssyn och att vi har låtit livet fortsätta istället för att stanna upp, har hjälpt oss att behålla ett sorts perspektiv. Jag har alltid känt genuin glädje över de graviditetsbesked som dykt upp omkring oss bland vänner och familj. Många av våra vänner har hunnit träffas, flytta ihop OCH få barn under den tid som vi aktivt försökt bli gravida. Men jag kommer ju inte att få ett barn beroende av att någon annan i sin tur inte får ett barn. Min tur kommer. Eller så kommer den inte och vet ni vad, då fortsätter livet ändå, bara en annan sorts liv än det vi från början planerat. Ett liv utan barn är också ett liv. Men jag hoppas att vi snart belönas för vårt tålamod och vår optimism, gärna med en Miniminguez att slösa all vår kärlek på, snälla?! Tack på förhand.

   Kvällsskidåkning igår i vår vackra stad